Gravidbloggen

Vaknade 7 minuter över 3 (kollade på väckarklockan)av något som skulle kunna vara en värk. Inte speciellt stark men olik det vanliga mensvärksmolandet som jag hade haft tidigare.

Försökte somna om men småvärkarna kom tilbaka med exakt 10 minuters mellanrum så efter ett tag bestämde jag mig för att gå upp istället. Gjorde lite kaffe, satte mig framför datorn och väntade på att bageriet skulle öppna eller på att värkarna skulle bli starkare.

Vid sextiden hade värkarna blivit lite starkare men kom fortfarande med 10 minuters mellanrum. När smabons väckarklocka ringde upplyste jag honom om att han inte behövde åka till jobbet.

Gjorde iordning stora tjejen och lämnade henne på dagis innan vi åkte til bageriet och handlade färska frallor.  På väg in till bageriet fick jag en jättevärk som fick mig att hänga mig på bilen så sambon fick gå in och handla medan jag stod utanför och flämtade. Tydligen gjorde gubbarna inne på bageriet stooora ögon.

Efter frukosten ringde jag in till Huddinge som förstås hade fullt just då men jag fick en plats på Sös istället och eftersom förra förlossningen gick fort fick jag komma in när jag kände för det.

Packade ner väskan, ringde och förvarnade svärföräldrarna om att de skulle få hämta på dagis och begav oss iväg till Sös.

VI kom in till Sös vid 9-tiden och blev tilldelade världens bästa barnmorska, men självklart självdog värkarna när vi kom in och jag hade bara två mesiga värkar under tiden vi tog CTG. Eftersom jag var öppen 3 cm fick jag bestämma om vi skulle gå ut och ta en promenad eller åka hem och komma tillbaka senare. Jag valde promenaden och vi begav oss ut på söder. Vädret var jättefint med strålande sol och det kändes lite sjukt att gå omkring med vetskapen om att det snart skulle komma en bebis till oss.

Värkarna kom igång igen på en gång när vi lämnade förlossningen och under den timme vi var ute och gick blev de allt starkare och kom allt tätare. Till slut var jag osäker på om jag skulle klara av att gå de få hundra meterna tillbaka till förlossningen eftersom jag var tvungen att stanna och flämta mig igenom varenda värk.

Vid halv tolv var vi tilbaka på förlossningsrummet och undersökningen visade att jag var öppen 5-6 cm. Vid det laget kom värkarna med ungefär två minuters mellanrum. Uskan undrade om jag ville ha lustgas men jag vile hellre ta ett varmt bad så så fick det bli. Att glida ner i det varma vattnet varotroligt avslappnande även om värkarna fortfarande gjorde ont. Badet gjorde att värkarna kom med lite större mellanrum och jag kunde slappna av lite mer men efter en timme började trycket nedåt bli outhärdligt och jag ålade mig upp ur badet på nåt sätt.

Tillbaka på förlossningsrummet testade jag lustgasen men ratade den eftersom jag bara blev snurrig och inte kunde koncentrera mig på att hantera värkarna. Istället brölade jag mig igenom värkarna med hjälp av lite ryggmassage från sambon. Blev erbjuden EDA men ville veta hur mycket jag var öppen och då visade sig att jag var öppen 10 cm med buktande hinnor.

Min underbara barnmorska frågar om jag vill att hon ska ta hål på hinnorna och det vill jag ju. Vid det laget vill jag verkligen bara ha ut bebisen. Så hon tar hål på hinnorna så vattnet går. Då är klockan 13:00. När krystvärkarna sätter igång känns det som om jag ska explodera men jag trycker på ändå eftersom jag vet att det är enda sättet att få slut på eländet och 13:07 kommer lilla Molly ut med ena handen bredvid kinden.
Krystandet var häftigt men gjorde fasansfullt ont. Vid varje krystvärk skrek jag rakt ut "nej det här går inte!" samtidigt som jag krystade på, men hade inte barnmorskan peppat mig att faktiskt trycka på så hade jag nog knipit ihop fortfarande. Och helt otroligt nog sprack jag ingenting den här gången och kände mig som vanligt i underlivet bara någon dag efteråt.

Molly uppmättes till 3490 gram tung och 48 cm lång och en kopia av sin storasyster (som ju faktiskt är sötast i världen ;)

Barnmorskebesöken börjar lida mot sitt slut, har bara ett till inbokat innan beräknat nedsläpp. Hur sjukt är inte det? Fast jag räknar ju med att gå över men man vet ju aldrig.

Idag gjorde vi slutbesiktning. Lite lågt hb (ja jag kan erkänna att jag inte har käkat några järntabletter på flera veckor, ska bättra mig) men annars såg allt bra ut. Ärtan har sjunkit ned lite till och är fortfarande ruckbar men bm trodde inte att hon skulle flytta på sig eftersom hon ligger så pass långt ner.

Sen pratade vi lite förlossning och mest om min rädsla att inte få komma in till förlossningen i tid. BM tyckte att jag skulle överväga igångsättning om jag är väldigt orolig men jag vet inte, helst vill jag ju undvika EDA och värkstimulerande dropp.
Samtidigt skulle det ju vara superskönt att få vara inne på förlossningen när det drar igång. Jag ska fundera på det och ringa BM om jag skulle ändra mig. Men som det ser ut nu så vill jag nog helst att det startar av sig själv. Hon skrev iallafall in i journalen (med fetstil) att det var viktigt att jag inte blev hänvisad till något annat sjukhus eftersom första förlossningen gick snabbt.

Shit vad det känns overkligt. Snart är man tvåbarnsmamma!

Igår var det besök hos barnmorskan igen. Till min stora lycka hade jag inte gått upp nåt mer i vikt sedan förra gången men jag känner mig ändå enorm och uppsvälld. Vet faktiskt inte vad jag ska ha på mig eftersom det mesta trycker och skaver. Idag fick det bli ett par mammajeans i strl 42(!!) my god jag har aldrig i hela mitt liv gått omkring i så stora kläder. Hoppas det försvinner snart. Men vad ska jag gå omkring i tills dess? Hoppas värmen kommer tillbaka snart så att jag kan inhandla en skön och mysig långklänning att skrida runt i.

Annars såg allt bra ut, vi gjorde inte så mycket mer än att mäta magen och lyssna på hjärtat. Nästa gång blir det "slutbesiktning" och så ska vi prata förlossning. Just nu sitter jag och funderar på vad jag ska skriva i förlossningsbrevet för att det ska bli tillräckligt kortfattat så att de orkar läsa det.

Undrar förresten om förlossningsbrevet också går att lagra digitalt nu när de har digitala journaler? Jag har iallafall tänkt ut den första och viktigaste punkten men den funkar ju inte om de inte kan läsa förlossningsbrevet på datorn innan jag kommit in.

1. Eftersom första förlossningen gick fort vill jag få komma in på en gång och inte bli hänvisad till någon annan förlossningsklinik...

Än har jag ju många veckor kvar till beräknad förlossning (typ fyra om bebis inte bestämmer sig för att komma tidigare) men jag har ändå börjat få lite förvärkar. Det gör inte speciellt ont utan är mest obehagligt. Det märks att det börjar bli trångt i magen nu... jag väntar bara på att den ska spricka och att bebis ska titta ut genom naveln.

Hoppsan! Med fem veckor till beräknat nedsläpp är jag visst höggravid nu. Vart tog tiden vägen?

Visst känner jag mig rätt gravid nu när jag går med spännande mage och pustar och stånkar, samtidigt har jag svårt att föreställa mig själv som höggravid. Att det ska komma en liten bebis till oss snart är liksom lite för mycket att ta in just nu.

Men jag pysslar, försöker köra lite mental förberedelse, tittar på barnmorskorna och läser förlossningsberättelser om och om igen. Kan jag bara ta mig igenom förlossningen välbehållen så klarar jag nog allt känns det som.

Fast det där med amningen vill jag helst förtränga. Sist gick det ju inte så bra.  Men, men jag har iallafall förberett mig med en amningspump och små snäckor mot såriga bröstvårtor. Det får duga. Funkar det så funkar det och gör det inte det så lägger jag ner... aldrig i livet att jag tänker genomlida samma helvetets kval som förra gången. Då är det bättre med ersättning och en lycklig mamma.

Nu längtar jag mest efter att få vara ledig, att gå in i min kokong och själv få bestämma vilka jag ska träffa och när. Inte behöva prata, vara social, umgås. Kunna ligga på altanen och läsa en bra bok utan några överhängande måsten. Det känns faktiskt som om jag behöver lite semester innan bebis kommer för efter vet man ju aldrig hur det blir.

Nu har jag hamnat i en sån där svacka igen efter några bra veckor. Nu vill jag bara att tiden ska gå fort så att jag får sluta jobba och träffa ärtan nån gång!
Är trött på att vara gravid och fet och andfådd, trött på att inte kunna sova på nätterna, trött på att ha ont i ryggen och mest av allt är jag trött på att jobba.

Finns massor med grejer som borde förberedas innan ärtans ankomst men när jag kommer hem på kvällarna är jag så trött att jag verkligen inte orkar med nånting. Då vill jag bara ligga i soffan och glo på tv/sova.

Fem veckor kvar att jobba och jag har fortfarande inte fått svar från FK ang min SGI. De verkar tänka att om de bara håller sig undan och inte går att få tag på så slipper de betala ut föräldrapenning eller annat som folk faktiskt har rätt att få.

Ska på info nästa tisdag så jag hoppas ju på nån form av svar då... men man ska väl inte hoppas för mycket.

Jag vet inte om det är hormonerna tillsammans med min medföda pessimism som gör det men jag har känt mig riktigt låg på sista tiden.
Jag vill mest dra mig undan, vara för mig själv, intesvara i telefon eller prata med folk. Kanske får man vara sånt?
Just nu blir jag stressad för allt och inget men idag har jag iallafall lämnat in det sista frilansjobbet och lovat mig själv att inte ta på mig fler uppdrag innan bebisen kommer. Bara ta hand om mig själv och dra mig in i min lilla bubbla ett tag.

Nu ska jag läsa förlossningsberättelser

Var hos barnmorskan igår och vägde mig för första gången sedan inskrivningen. Hade gått upp 7 kilo. Det kanske inte låter så mycket men tillsammans med de 5 extrakilon jag redan hade på inskrivningen blir det 12 kilo. Det är en hel massa på min lilla kropp.

Snygg och smal är låååååångt borta. Just nu känns det som om jag kommer få leva som heffaklump resten av livet.

Jag tror att jag (och sambon) har börjat med det som kallas att BOA.

Det yttrar sig som en stark drift eller känsla för att pyssla, ställa i ordning och fixa hemma. (Vilket iofs kan behövas eftersom vi bor mitt i ett byggprojekt). Men också som en längtan efter lugn och ro. Att söka sig inåt istället för utåt, att göra saker med händerna och inte så mycket titta på TV, sitta framför datorn eller hänga med i vad som händer.

Kanske är det en sund reaktion på informationsöverflödet eller så är det nån form av mental förberedelse men när jag kommer hem från jobbet vill jag inget hellre än att städa, laga mat, tända en brasa i öppna spisen och tillbringa timmar med att skruva ihop garderober från Ikea. Det sista jag vill är att titta på nyheter, kolla mailen och öppna posten. Helst skulle jag vilja stänga in mig i min lilla hemmabubbla de närmaste tre månaderna men det blir ju lite svårt (särskilt när man jobbar med information).

Jag känner en konstig längtan efter att göra saker som aldrig tidigare intresserat mig.
Som att:

* sy - men jag har ingen symaskin så det går bort
* baka - jag har bakat fler kakor de senaste veckorna än jag har gjort de senaste två åren
* sticka - jag har varken stickor eller garn hemma men snart så...
* kratta och fixa i trädgården

Är det det som kallas för att boa?

Idag känner jag bara för att klaga lite. Jag har så fruktansvärt ont i ryggen, trött som attan och vill bara hem.
Alla andra gravida verkar bara gå omkring på rosa moln, sjukskrivna eller med havandeskapspenning med all tid i världen att shoppa, fika med andra tjockisar, gå på gravidyoga och vattenjympa och bara njuta av sin graviditet.

jag antar ju att det inte riktigt förhåller sig så i verkligheten men det är så det känns. Är det bara jag som jobbar och jobbar och knappt har tid att tänka på stackars lilla ärtan? Leveransdatumet närmar sig alldeles för fort känns det som...

Oj oj, imorgon går jag redan in i v 25. Vart tar veckorna vägen? Shit om mindre än fyra månader är det alltså dags att klämma ut en unge genom snippan. Känns lite läskigt samtidigt som jag vet att det är jordens häftigaste upplevelse.

Men jag känner mig ju fortfarande inte speciellt gravid. Förutom när jag tittar mig i spegeln och undrar vem elefanten är, eller när jag tittar på magen och ser hur den guppar och känner hur det rullas runt därinne. Då fattar jag. Men kan man vara säker på att det verkligen är en bebis och inte en sällsynt tumör?

Annars känner jag inte av några gravidkrämpor direkt och det får man väl vara glad över. Ingen foglossning, ingen halsbränna, inga bristningar (än de kommer säkert sista veckan), däremot går jag omkring med en ständig kissnödighet som följeslagare och dessutom har jag varit ovanligt gråtmildpå sista tiden. Jag gråter för allt!

Gråtmild och velig, men det vet jag inte om det är ett tecken på graviditet eller om det bara är min vanliga oförmåga att bestämma mig för saker.

Igår tog jag iallafall och lade in handpenningen på Brion som jag har gått och kikat på. Tänkte det skulle vara skönt att ha det ur världen men nu kan jag ändå inte sluta grubbla på om det var rätt val. Vi har ju bara provkört den i butiken och där kändes den hur lätt som helst men kanske jag ska ringa och säga att jag har ångrat mig?? Läste att den är nästan lika bred som en syskonvagn över bakhjulen...
På kvittot står det iallafall 30 dagars öppet köp.

Gah att jag inte kan bestämma mig för nåt! Nu kör vi typ??

Bli gravid!

Av någon outgrundlig anledning skriver de som säljer mammakläder "välj din vanliga storlek, våra kläder är anpassade för dina växande former"
ha ha! De borde skriva "välj en mindre storlek än din normala, våra kläder är anpassade för elefanter".

Jag som normalt är en stadig medium har plötsligt fått uppleva att toppar i strl s känns stora!
En märklig men ganska trevlig upplevelse ha ha.

Problemet är ju att det mest är magen som växer, resten av mig ser ju ut som vanligt (eller kanske inte eftersom proportionerna har förvridits helt). Så när jag köper nya jeans vill jag att de ska passa min växande mage, men utan att vara enorma i låren. Det verkar vara helt omöjligt att hitta riktigt snyggt sittande gravidjeans...
om man inte tycker att fladdriga ben och rumphäng är supersnyggt.


Allvarligt! är det nån som tycker det här är snyggt ens på bild??

Jakten fortsätter. Nu ska jag åka till plugget och avsluta min utbildning.

Igår var det dags för läkarbesök och ultraljud och visst fanns det en bebis! (Jag hade ju kunnat misstänka det med tanke på min svällande mage och uteblivna mens men jag var ändå tveksam).
Hen skvalpade runt därinne och hade det bra, sparkade litegrann och hjärtat slog snabbt och bra. Dessutom trodde läkaren att jag var i v 17 och inte i v 16 som jag har räknat ut, men vårdcentralens ultraljudsapparat är lite skruttig så jag väntar och ser vad de säger på stora ultraljudet om en vecka.

Det var iallafall jättekul att se att ärtan lever och har det bra, men visst är det lite märkligt att man kan gå omkring med en 15 centimeters varelse i kroppen utan att känna av den?

Sparka nu ärtan ok??

Nu har jag varit på inskrivning nr 2, kände mig ju inte riktigt hemma på södra BB så det fick bli min gamla barnmorska tillslut och det är jag nöjd med. Hon var supertrevlig och det kändes jättebra. När jag nämnde missfallet i somras bokade hon en läkartid till mig på en gång så den 3 januari blir det ultraljud! Men sen blir vi kallade till ett nytt några veckor senare. Det känns iallafall skönt att slippa vänta så jättelänge på att få se om det verkligen finns nån bebis därinne.
På mödravårdscentralen hängde det också en massa bra info-lappar så nu vet jag att det finns både gravidyoga och vattengympa på en minuts gångavstånd från mig. Jag ska börja på båda... om jag hinner

Nu har vi också bestämt oss för att ta reda på könet. Inte för att det spelar roll men för att vi är så nyfikna! Fast man kan ju aldrig vara säker på att de har rätt förstås ha ha.

Jag har ju varit på inskrivning på södra BB redan men nu kanske jag ångrar mig och vill gå till mitt lokala mvc istället. Egentligen tror jag inte att det spelar nån större roll var jag föder, den som svarar i telefonen när min förlossning har startat får fan ta mig på allvar oavsett om jag har gått på mvc där eller inte.
Jag tänker INTE åka till södertälje, eller Danderyd eller vänta hemma "ett par timmar" nästa gång, och så är det bara.

Fördelen med att gå till min vanliga mvc är ju att det ligger på ungefär 3 minuters gångavstånd hemifrån. Att åka in till stan i tid och otid bara för att gå till barnmorskan känns ganska onödigt.

När jag släppte nyheten om den nya familjemedlemmen för min kära mor blev reaktionen knappt ett "jaha?" men sen lyckades hon springa omkring och sladdra för hela släkten på mindre än en timme. Så min och min mors relation skulle väl kunna beskrivas som lite kylig just nu. Jag är helt enkelt lite sur på hennes sätt.

Svärmor däremot reagerade som man ska.
I lördags firade hon 50-års fest och vi hade egentligen inte tänkt säga något förän till jul men när svärfar absolut skulle bjuda på en välkomstdrink var jag ju tvungen att tacka nej och säga att jag hellre ville ha cola. Och min älskade sambo förklarade det hela med "hon får inte dricka sprit" ha ha. Inför hela släkten. Då fick svärmor tårar i ögonen och jag fick världens största kram.
Så nu är det officiellt och idag är jag i v 12+1, snart är den kritiska perioden över.

Och visst gick det bra.
Jag gillade barnmorskan och vi pratade en hel del om min förra förlossning (som trots att den var bra och så gick lite väl snabbt, det gör att jag oroar mig en del inför nästa gång) och om missfallet i somras. Jag känner ju fortfarande en viss rädsla för att det inte ska gå bra den här gången heller även om den blir mindre för varje vecka som går. Nu är jag ju faktiskt inne i vecka 12!

Alla värden var bra men jag har lite lågt bloctryck vilket inte är ett dugg farligt men förmodligen förklarar varför jag ofta känner mig yr och svimfärdig. Men det brukar visst bli lite högre mot slutet av graviditeten.

Det enda som jag störde mig på var den omfattande alkoholinformationen som kändes lite överflödig. Jag VET att man inte ska dricka alkohol när man är gravid och jag VET att svenska folkets alkoholvanor har förändrats de senaste åren men jag tycker ändå att hon kunde ha frågat mig hur mycket jag själv dricker.

Nu fick jag ett formulär som jag ska fylla i hemma och det känns som om jag måste ta i lite för att hon inte ska tro att jag ljuger. Jag menar vem kommer tro mig om jag skriver att jag normalt dricker två öl i månaden? Då är jag ju ett statistiskt undantag och som 30-årig kvinna i Stockholm förväntas man väl dricka åtminstone ett par glas vin i veckan för att vara normal... Ok jag är sjukt onormal.

Jg har ju varit lite (minst sagt) oroad över min framtida ekonomiska situation. Arbetsmarknaden för nyutexaminerade gravida journalister är väl knappast strålande men nu har jag fått napp. Det verkar som om en kompis till mig behöver en webbredaktör på sitt jobb och han trodde jag skulle passa perfekt för det jobbet. Så nu håller jag tummarna för att jag
1. får jobbet
2. får en så bra lön som jag förtjänar

kanske jag har råd att köpa en snygg barnvagn trots allt!

och på fredag är det dags för inskrivning. Förra gången kom jag ju inte så långt så det känns väldigt skönt!!
Hoppas jag kan få tid för ett tidigt ul då. Är så nervös för att allt inte ska stå rätt till. Men magen är iallafall uppblåst. Funderar på att gå till apoteket på vägen hem och kolla om de har något mot förstoppning. Det här funkar liksom inte...
På söndag går jag in i vecka 12. Tjoho!