Gravidbloggen

Jag önskar att jag vore gravid lite oftare, iallafall mentalt.
I vanliga fall får jag ångest så fort jag tänker lite för mycket på mig själv. Min könsroll trogen sätter jag hellre andra än mig själv i centrum. Ödmjukhet är eftersträvansvärt inbillar jag mig in i absurdum.

Nu har jag helt plötsligt förvandlats till Karlsson på taket.
Om någon blir irriterad över min brist på intresse för något särskilt ämne ( typ klimatfrågan eller kvinnors underrepresentation i styrelser ) så rycker jag på axlarna, klappar mig på magen och tänker att det där är en världslig sak.

Jag är så fruktansvärt upptagen av mig själv att jag inte kunde bry mig mindre om vad folk tycker och tänker om mig, om mitt utseende, om mina åsikter eller något annat. Kanske är det så det känns att vara man?

Är det nån som misstycker är det deras problem. För JAG har något som minsann inte är alla förunnat. Jag har en hemlighet i min svällande mage och även om alla andra tror att världen snurrar vidare som ingenting så gör den inte det. När jag känner små små sparkar därinne så skiter jag fullkomligt i vad resten av världen därute tycker och tänker, det är den stora världen därinne som är intressant. Det är min mage, min livmoder, det är jag som är livbäraren här...

Och  jo, jag tänker fortsätta mitt narcissistiska navelskådande, min  självförälskelse och min egocentriska fördupning i graviditetslitteratur och förlossningsberättelser ett tag til. Man vet ju aldrig när bubblan spricker.