Gravidbloggen

Nä, det blev inget den här gången heller så nu tar vi en paus. Måste fokusera på andra saker som att flytta till hus och hitta ett jobb. Förhoppningsvis får jag stilla min längtan efter bebisar på andra sätt under hösten. Har en praktikplats på gång på Vi föräldrar. Det ska bli spännande!

...har jag börjat nedräkningen til mens igen.
Om den kommer som den ska så blir det om precis en vecka. Och nej, jag ska inte falla i test-träsket den här gången.
Nu infinner sig dock en hel del problem av mer praktiska slag.

1. jag har inget jobb
2. alla jobb jag har sökt är vikariat på minst ett år
3. jag har inga pengar att köpa en dyr barnvagn för

OK, den sista punkten är kanske den minst viktiga men jag VILL ha en brun Bugaboo ju...

Ansvarsfulla människor kanske tycker att vi borde vänta medatt försöka bli gravida under rådande omständigheter (nämnde jag att vi precis köpt hus också?) men det skiter jag i. När jag blev gravid förra gången såg omständigheterna annorlunda ut och omständigheter kan väl ändras igen?

Det jag gruvar mig lite för är en massa hypotetiska scenrion i mitt huvud. Tänk om jag blir gravid den här månaden och samtidigt får mitt drömjobb, eller åtminstone ett långt vikariat. Är det hemskt av mig att inte säga något om graviditeten då?
Å andra sidan kan jag ju lika gärna få missfall igen, eller inte bli gravid alls, och då är det ju inget problem.

Eller tänk om jag blir gravid och inte får nåt jobb alls! Då står jag där gravid och arbetslös utan a-kassa, verkligen i skiten altså.

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg (som jag alltid gör...) utan det får bli som det blir.Det måste väl lösa sig på nåt sätt... vad som än händer

Efter två ganska sköna veckor är det dags igen.
Den som inte är kvinna kan knappast tänka sig in i att leva ett liv där kroppens cykliska funktioner dikterar både kropp och själ. Varje månad är den andra lik. Och så var det även innan jag försökte bli gravid. En vecka efter ägglossning är jag alltid, och jag menar alltid utan undantag, sur, grinig, irriterad och allmänt låg.

Om en vecka kommer jag säkerligen ha börjat leta symptom på en eventuell graviditet. Om två kommer jag vara i upplösningstillstånd om mensen inte kommit, förtvivlad om den har kommit.
Jag vet det, så mycket självinsikt har jag. Och det går liksom inte att göra något åt.

Jag vet inte om jag vill bli gravid igen.

Jag har liksom accepterat nu att det inte blev någon januaribebis. Och en majbebis, eller junibebis eller annan bebis kommer aldrig bli den där januaribebisen som jag hade ställt in mig på.
Nu har vi ett barn. Kanske är det bra så?

Mest av allt är jag rädd att om jag skulle bli gravid igen så kanske jag får missfall igen. Det har ju hänt en gång så varför skulle det inte kunna hända igen?

Jag läser om folk som får två och tre och fyra missfall på raken. Vill jag verkligen utsätta mig själv för det?
Jag vet inte.  Visst måste man våga för att vinna men jag vet inte om jag vill tillräckligt mycket.
Jag gillar mitt liv: Jag är rätt nöjd som det är och om alternativet är att genomlida helvetets alla kval en gång i månaden i väntan på mens så vet jag faktiskt inte om det är värt det.

Men visst, vi skyddar oss inte. Och jag är livrädd. Verkligen livrädd.