Gravidbloggen

Min mage har gått från megasvullen till mindre svullen. Jag hoppas det är ett tecken på att min förstoppning är på väg att gå över.
Längtar iallafall till den riktiga bebismagen visar sig, jag känner mig inte direkt het just nu ha ha.
På fredag är det dags för inskrivning. Det känns både spännande och nervöst, men älsklingen följer också med och det är ju skönt. När jag berättade för älsklingen att jag ska fråga om man kan få göra ett ultraljud för att se om det verkligen är nåt där inne sa han förvånat "men vad skulle det annars vara? du har väl inte varit skengravid i flera veckor?". Ha ha, han är söt.

 

vecka 7         vecka 10

har magen krympt eller beror det på byxorna kanske?

I mer än en bemärkelse.
Idag när snön låg tjock omvärderade jag mitt beslut att köpa en Bugaboo till nästa barn. Det är alltid mycket mer snö i min kommun än inne i stan och förmågan att hålla vägarna plogade är inte på topp. Det lär knappast ändra sig.
Fast jag vill ju ändå ha en bugga.... men jag är inte så sugen på snöhjulen, tycker de är fula.
Vilket fånigt dilemma.

Jag blev ingen snyggmamma den här gången heller.
Fet, ful och finnig, det är en mer korrekt beskrivning av mig.
Känner mig hemsk! Och skulle helst vilja ligga under ett täcke i några månader.
Inga kläder sitter bra eftersom jag ser ut som en fettblobb. Hälften av garderoben är nedpackad och ligger nånstans i förrådet och mammakläder tänker jag minsann inte börja med än. Håret är flottigt och jag har massor med små äckliga finnar överallt. Dessutom är jag så sjukt trött att jag inte orkar gå upp en halvtimme tidigare för att plocka ögonbrynen och sminka mig. Påsar under ögonen har jag också.
Dags för en extreme makeover.
Gud vad jag saknar vårt badkar!

Jag har ett litet dilemma. Jag har fått inskrivningstid på två olika ställen och vet inte vilket jag ska välja. Egentligen handlar det ju om var jag ska föda barn, men det är så långt fram i tiden att det känns alldeles abstrakt. Hur ska jag kunna veta det nu??

Den första inskrivningstiden är 30/11 på södra BB. Fördelen är att då får jag förtur till att föda på södra BB som verkar vara en jättebra förlossningsklinik. Nackdelen är att det varken ligger nära jobb eller hemmet och är det dessutom fullt när jag ska föda så måste jag ändå åka till SÖS eller Huddinge eller nån annanstans och då faller ju hela konceptet.

Den andra tiden är 10/12 hos min lokala MVC. Fördelen är att jag då får samma barnmorska som jag hade förra gången och som jag trivdes med. Dessutom ligger det supernära mitt hem. Den enda nackdelen är ju att jag inte får föda på södra BB, vilket jag ju inte är garanterad att få göra ändå. Och så är det förstås jobbigt att det är så långt till den 10 december. Jag kommer ju vara i vecka 14 då om jag har räknat rätt.

Svårt det där. Snart måste jag bestämma mig och ringa och avboka en av tiderna. Varför kan man inte bara få en garanterad förlossningsplats nånstans??

Jag är livrädd för att det kommer vara semestertider när jag ska föda, fullbelagt på alla förlossningar och att de ska skicka mig till Södertälje eller nåt. Första förlossningen tog fyra timmar, tänk om det går fortare nästa gång? Skräckscenariot är att jag måste åka flera mil och tvingas föda i bilen. Nej, usch, det vill jag inte.

Jag vet inte om det ska beskrivas som åksjuka eller som att jag känner mig bakis. Bakis får det bli eftersom jag är trött samtidigt. Har precis vaknat efter en tvåtimmars tupplur, men är inte piggare för det.
Jag omfamnar mitt ilamående och tänker att det är ett bevis på att det kommer gå bra den här gången.

Jag har drabats av handarbetsfebern. Just nu längtar jag allra mest efter att sitta i en fåtölj framför öppna spisen och sticka. Om jag börjar sticka en babyfilt nu kanske jag hinner klart lagom till juni ha ha. Så om någon har tips på babyfiltsmönster får ni gärna ge det till mig.
Happy knitting!

Jag känner det. Inte ens ett inbillat graviditetssymptom i sikte. Kan jag inte bara få börja blöda på en gång så jag slipper vänta på det?

Jag gjorde ett till graviditetstest idag. Bara för säkerhets skull. Och visst, jag är väl så gravid man kan bli!
Så nu tänker jag inte oroa mig mer. Än så länge finns det inget att oroa sig för och jag har bestämt mig för att tänka positivt. Den här gången ska det gå vägen.
Sedan jag fick dottern mitt i smällkallaste januari har jag längtat efter att få föda barn på sommaren också, och nu kommer det bli så. Jag känner det på mig. En sommarbebis!

Det är svårt att inte tänka på det.
Halva tiden är jag glad och softar på rosa moln. Ända tills jag kommer på att jag faktiskt inte vet om jag har nåt att vara glad över. Än kan allt hända. Och jag känner efter. Brösten är lite ömma - bra tecken, men borde de inte ömma mer? Inget illamående - dåligt tecken, vi vet ju hur det slutade sist.

Högst på min önskelista just nu står illamående och kräk.
Sjukt, jag vet, men det skulle stilla min oro.

Ännu en månad har gått och skengraviditeten gör sig påmind.
Mest är det väl önsketänkande förstås men kan inte frusenheten och de ömma bröstvårtorna vara ett tecken på graviditet lika väl som annalkande mens? Jag hoppas och håller tummarna och försöker att inte känna efter, men nog har mina bröst växt en aning på sistone?

Den går inte över den här längtan. Längtan efter att ha något som växer i mig. En svällande mage och såsmåningom en liten bebis, ett syskon, en ny familjemedlem.
I mina mörka stunder tror jag att det aldrig kommer bli så. Att jag aldrig kommer bli gravid igen, att jag kommer vara tvungen att lära mig leva med denna ouppfyllda längtan.
I mina ljusa stunder tänker jag att det bara är en tidsfråga. Såsmåningom blir det så, även om det tar en månad, eller ett år. Just nu har jag inte bråttom. Jag tror på att det kommer ordna sig. Att vi en dag kommer stå där med syskonet i famnen. Fast längtan, den tar inte semester. Om den bara kunde ta det lite lugnt och återkomma... om ett tag.

Idag har jag varit på Babyshower. Min första och väldigt trevligt var det. Mycket mumsig mat bjöds det på, bland annat nån slags ärtpuré (mycket godare än det låter) som jag måste testa att göra hemma. Och så en hel del bebisprat förstås. Klart man blir sugen! Vi har ju inte direkt tagit paus i bebisplanerandet så man vet ju aldrig hur det går.

Det enda jag kan tycka är lite jobbigt är att det nuförtiden är så stor press på hur saker ska vara, framförallt vilka prylar man ska handla till bebisen och sådär. Jag älskar ju att shoppa det är inte det, men ibland känns det som om hela barngrejen har blivit mode. Att det är allt det där runt omkring som spelar roll. Det gör mig lite nervös. Nervös för att jag om  (när?) jag blir gravid ska glömma bort att vara mig själv också. Att jag ska bli Mamman med stort M som självklart har den bästa vagnen (jag ska ha en bugaboo ha ha) som vet allt om de bästa krämerna, som kan allt om babysim och mamma-barnyoga men som inte längre kan se mig själv i en annan roll än modersrollen. 
 
Jag vet att risken finns för jag har redan varit i det där träsket. och det tog ett tag att komma därifrån Jag hoppas bara att man som andragångsmamma kan vara lite klokare, lite coolare och ta saker och ting på lite mindre allvar.

Efter två ganska sköna veckor är det dags igen.
Den som inte är kvinna kan knappast tänka sig in i att leva ett liv där kroppens cykliska funktioner dikterar både kropp och själ. Varje månad är den andra lik. Och så var det även innan jag försökte bli gravid. En vecka efter ägglossning är jag alltid, och jag menar alltid utan undantag, sur, grinig, irriterad och allmänt låg.

Om en vecka kommer jag säkerligen ha börjat leta symptom på en eventuell graviditet. Om två kommer jag vara i upplösningstillstånd om mensen inte kommit, förtvivlad om den har kommit.
Jag vet det, så mycket självinsikt har jag. Och det går liksom inte att göra något åt.

Jag vet inte om jag vill bli gravid igen.

Jag har liksom accepterat nu att det inte blev någon januaribebis. Och en majbebis, eller junibebis eller annan bebis kommer aldrig bli den där januaribebisen som jag hade ställt in mig på.
Nu har vi ett barn. Kanske är det bra så?

Mest av allt är jag rädd att om jag skulle bli gravid igen så kanske jag får missfall igen. Det har ju hänt en gång så varför skulle det inte kunna hända igen?

Jag läser om folk som får två och tre och fyra missfall på raken. Vill jag verkligen utsätta mig själv för det?
Jag vet inte.  Visst måste man våga för att vinna men jag vet inte om jag vill tillräckligt mycket.
Jag gillar mitt liv: Jag är rätt nöjd som det är och om alternativet är att genomlida helvetets alla kval en gång i månaden i väntan på mens så vet jag faktiskt inte om det är värt det.

Men visst, vi skyddar oss inte. Och jag är livrädd. Verkligen livrädd.

Att män skulle vara ointresserade av allt som har med barn att göra verkar vara en stadigt befäst uppfattning i många läger. Min egen sambo och hans arbetskamrater borde kunna slå ett fett hål på den myten.
Sambon jobbar med ett väldigt "manligt" yrke och har bara manliga arbetskamrater.
Nyss ringde han mig för att fråga mig hur mycket vår dotter vägde när hon föddes. Förmodligen diskuterade de födelsevikter med anledning av en av arbetskamraterna som väntar sitt första barn vilken dag som helst.
Hur gulligt är inte det?
Jag kan se de där stora skitiga grabbarna framför mig, hur de sitter i fikarummet och diskuterar förlossningar. Då får jag hopp om livet.
Jag vet också att min älskling har pratat om missfallet med några av jobbarkompisarna för han berättade för mig hur vanligt det är med missfall och att flera på hans jobb hade råkat ut för samma sak.
Jag blir glad över att kunna lägga fler argument på min lista till varför män inte är svin. En generalisering jag ogillar starkt oavsett vem som framför den.

Då var man tillbaka i ekorrhjulet då. Hjulet som består av räknande, väntan och ännu mera väntan innan det är dags att testa.
Jag tror att jag har ägglossning nu. Kroppen beter sig iallafall som om jag skulle ha det. Uppsvälld mage, flytningar och ful hy. Men vågar man köra på såhär på en gång? Buden verkar vara lite olika.
Vissa säger att man ska vänta en mens eftersom det är större risk att få missfall igen om man kör på för tidigt. Andra säger att det är lättare att bli gravid igen direkt efter ett missfall eftersom kroppen är full med hormoner.
Jag vet inet. Känner mig bara smått livrädd.
Det är två saker jag är rädd för.
1. att jag ska bli gravid och få missfall igen
2. att jag aldrig mer kommer bli gravid över huvudtaget

inget av alternativen är speciellt kul att tänka på

Efter några överjävliga dagar känns det som om jag börjar bli mig själv igen.
Nu kan jag prata om missfallet utan att börja gråta.
Jag blir inte arg när jag ser gravida kvinnor.
Jag tänker inte att hela världen är emot mig och att det inte är nån idé att göra något eftersom allt ändå bara går åt helvete.
Jag kan läsa gravidbloggar.
Jag har börjat drömma igen.
Jag antar att det är ett bra tecken.

Jag har börjat fundera och tänka framåt. På att det kanske, kanske kan bli en bebis på nästa försök iallafall.  Jag läser allt jag kommer över. Om missfallsstatistik, risker, att risken att få två missfall i rad inte är särskilt stor. Att det oftast går bra.
Det är mitt mantra just nu, det går oftast bra...

Idag fyller jag år, går med stormsteg mot 30. Fast det gör inget. Jag tycker det känns tryggt på nåt sätt, att få vara vuxen. Även om jag oftast känner mig som en förvuxen tonåring och fortfarande måste visa leg på systemet.
Det jag önskar mig mest inför min 30-årsdag (alltså om ett år) är en frisk, levande, välmående liten bebis.
Snälla, snälla....

hur fan ska jag kunna tänka på nåt annat?
Ska iväg och göra reportage nu på morgonen så jag fär ju försöka koncentrera mig nu.
I eftermiddag blir det alltså återbesök hos gynekologen.
Det känns ju som om allt har kommit ut nu men det är ändå nervöst. Tänk om det finns rester kvar och jag måste skrapas?
Jag vill bara att de ska säga att det ser bra ut, kör på, de flesta blir gravida på en gång efter missfall.
Usch, känns inget vidare att komma tillbaka till sjukhuset heller. Skulle ju ha varit där på fredag, för inskrivning.
Nu blir det inget.

fan. jag vill inte älta mer. Vill gå vidare. Det är ju sånt som händer eller hur? Sånt som händer precis hela tiden.
Livet går vidare, människor klarar av det.
 Va fan, jag är ju inte först i världshistorien med att få missfall. Shit happens.  Alla andrar fixar ju att gå vidare. Det hade ju bara gått några veckor. Det var väl inte ens att betrakta som ett foster?

Jag skrämmer mig själv lite.
Kan må jättebra en hel dag, sen händer nåt och jag börjar störtböla.
Idag såg jag minst 300 höggravida kvinnor på stan och det var inga trevliga tankar som flög genom mitt huvud. Jag tänkte att det hade varit bättre om DE, vilken som helst av de lyckliga mammorna, hade fått missfall. Det hade varit bättre.
Jag är ond och elak.
Uppfylld av nån slags urilska som inte kan få utlopp nånstans. Jag vill bara ha sönder, förstöra nåt. Vad som helst.

Innan tänkte jag som alla andra att det är bättre att inte berätta om graviditeten för alla innan den största missfallsrisken är över.