Gravidbloggen

Efter några överjävliga dagar känns det som om jag börjar bli mig själv igen.
Nu kan jag prata om missfallet utan att börja gråta.
Jag blir inte arg när jag ser gravida kvinnor.
Jag tänker inte att hela världen är emot mig och att det inte är nån idé att göra något eftersom allt ändå bara går åt helvete.
Jag kan läsa gravidbloggar.
Jag har börjat drömma igen.
Jag antar att det är ett bra tecken.

Jag har börjat fundera och tänka framåt. På att det kanske, kanske kan bli en bebis på nästa försök iallafall.  Jag läser allt jag kommer över. Om missfallsstatistik, risker, att risken att få två missfall i rad inte är särskilt stor. Att det oftast går bra.
Det är mitt mantra just nu, det går oftast bra...

Idag fyller jag år, går med stormsteg mot 30. Fast det gör inget. Jag tycker det känns tryggt på nåt sätt, att få vara vuxen. Även om jag oftast känner mig som en förvuxen tonåring och fortfarande måste visa leg på systemet.
Det jag önskar mig mest inför min 30-årsdag (alltså om ett år) är en frisk, levande, välmående liten bebis.
Snälla, snälla....