Gravidbloggen

Min uppsvällda mage är platt igen och brösten ömmar inte även om de fortfarande är en storlek större. Jag blöder inte heller. Det enda som skvallrar om att det faktiskt legat ett litet embryo i min mage är ett gammalt gravtest som jag inte förmått mig att slänga.
Det går långsammare att läka själen. Men det går nog. Just nu känner jag mest en stor tomhet. Som att det inte var på riktigt. Allt är ju precis som vanligt. Jag ser ut precis som vanligt. Iallafall på utsidan.

Först fick jag en chock. Det kunde inte hända. Inte MIG. Vem som helst, men jag kunde inte drabbas av missfall. När det väl var konstaterat kom sorgen. Jag grät och grät och grät. Tills det inte gick mer.
Sedan kändes det mest som en befrielse när jag fick riktigt ont och allt kom ut.
Sedan bara tomt.
Och ilska.
Varför skulle inte jag få ha min bebis kvar?
Den höggravida kvinna jag såg stå och röka utanför mataffären fick onda ögat. Varför kunde inte HON få förlora sitt barn istället för mig. Jag förtjänade inte det.

Men det är ju inget man kan göra för att förtjäna eller inte förtjäna ett missfall. Det är sånt som händer. Som händer många fast vi inte pratar så mycket om det.
Jag antar att vi kommer försöka igen. Hur skulle vi inte kunna det?
Och jag antar att jag kommer oroa mig ännu mer nästa gång.
Hur skulle jag inte kunna göra det?
men livet går vidare, även när man inte vill att det ska göra det.
Och inget någon säger hjälper egentligen.
Fast det är bra att veta att någon bryr sig.