Gravidbloggen

Åh vad glad jag blir! Jag hittade min gamla förlossningsberättelse som jag trodde hade försvunnit när jag lade ner min gamla hemsida. Den var mycket mer positiv än jag kommer ihåg :). Blir lite rörd när jag läser det faktiskt.
Lägger in den här.

När lillan kom till världen

Nyårsdagen var en dag som alla andra. Hade gått 8 dagar över bf och hade så smått börjat vänja mig vid tanken att jag skulle gå minst 14 dagar över tiden och behöva bli igångsatt eftersom jag vid den tiden inte hade haft en endaste liten förvärk.

Jag bestämde alltså att vi skulle städa ut alla julsaker så att vi hade det överstökat innan bebisens ankomst. Sagt och gjort, hela dagen gick åt till att storstäda och på kvällen var vi nere i tvättstugan och tvättade ALLT, mattor, soffklädsel, kuddar. Så det blev en hel del springande upp och ner i trapporna (bor på tredje våningen utan hiss). Om det var detta som satte igång förlossningen vet jag dock inte, men jag lutar nog åt att det var lilltjejen som helt enkelt bestämde sig för att titta ut utan påverkan från någon annan.

Vi gick och lade oss ganska sent och låg och pratade en lång stund så jag somnade nog inte förrän framåt tretiden. Jag vaknade några gånger på natten (som vanligt) och kände att jag hade lite ont i magen, som mensvärk ungefär. Och tänkte jippi! Det kanske är de berömda förvärkarna… nu kanske det blir bebis inom en vecka i alla fall. Tänkte inte mer på det utan somnade om.

Vaknade kl 6 av att det liksom knäppte till och sen blev det alldeles blött i sängen. Trodde först att jag hade kissat på mig eftersom det kom så pass lite (hade förväntat mig att det skulle forsa ut när vattnet gick) men sen när jag gick på toa kände jag att det fortsatte rinna små skvättar då och då. Jag väckte min kära sambo och sa att jag nog trodde att vattnet hade gått och ringde sen in till HS. Barnmorskan jag pratade med var lite tveksam till om det var fostervatten som hade kommit eftersom det inte var så mycket men tyckte att jag skulle vänta och ringa in om det kom mer eller om jag fick värkar.

Bara några minuter efter att jag hade ringt, började värkarna komma igång. Fast jag mitt pucko fattade ju inte att det var riktiga värkar. Jag tyckte inte att det gjorde speciellt ont, och alla hade ju sagt att "lugn, när värkarna kommer så vet du det, det går inte att ta miste på". Så jag gick och duschade i lugn och ro och började göra frukost. Värkarna blev lite kraftigare för varje gång och kom ganska ofta vid det laget, men de höll inte i sig speciellt länge så jag tog det lugnt. De skulle ju hålla i sig runt en minut och komma med några minuters mellanrum och eftersom jag tyckte att de var så korta brydde jag mig inte ens om att ta tiden på dem.

Min kära sambo var däremot lite bekymrad och undrade om vi inte borde åka in i alla fall så efter jag hade varit på toaletten nästa gång och upptäckte lite blod i bindan ringde jag in igen och då fick vi komma in.

På vägen i bilen började värkarna bli riktigt kraftiga och det var svårt att sitta still, men jag försökte att inte oroa sambon för mycket eftersom det var mörkt och snöade massor och jag ville inte att han skulle köra så fort. Så jag knep ihop och tänkte att det kommer göra myyyycket ondare sen så det är lika bra att inte börja gnälla i det här läget (??).
Sätesvärmaren i bilen var i alla fall hemskt skön och lindrade värkarna rätt bra.

Vi kom in till HS kl 8 och blev mötta av en barnmorska som undrade om vi skulle på visning av förlossningen, vilket vi förklarade att vi inte skulle. Så vi blev visade in i ett rum och straxt efter kom en undersköterska och en Bm studerande in.

Jag fick ligga med ett CTG på, men jag kunde inte se kurvan så sambon fick säga till varje gång en värk var på väg. Han var helt underbar och hjälpte till och sade åt mig att andas fastän jag helst bara ville knipa ihop och blunda.

 Efter en stund kände jag att jag var tvungen att spy, men jag visste ju inte om jag fick gå upp när jag hade CTGn på magen så vi ringde på barnmorskan som kom efter vad jag tyckte var en evighet. Hade hon kommit lite senare så hade jag nog spytt på golvet ;)

Lite förvånad bestämde hon sig för att kolla hur mycket öppen jag var egentligen. Det visade sig vara 5-6 centimeter och hon konstaterade att "här blir det nog bebis snart". Så jag fick byta om till sjukhusets underbara kläder och vi flyttades över till ett förlossningsrum. Där hann vi inte vara länge förrän jag ringde på barnmorskan igen och krävde att få lustgas.

Värkarna kom så tätt att jag knappt hann märka att det var någon paus emellan, det kändes som om allt var en enda lång värk. Jag halvsatt / hängde över kanten på sängen, men tillslut hade jag ingen kraft kvar i kroppen så jag låg på sidan och bara kved och andades i masken som gjorde att jag blev helt groggy, men jag ville inte släppa taget.

Jag kände mig fruktansvärt bajsnödig och kunde bara tänka på att jag inte ville bajsa på mig så jag bad att få gå på toaletten, men då sa barnmorskan att "nej, det går inte, nu ska du börja krysta". Det tog ett tag innan jag fick igång det eftersom jag mest var rädd för att bajsa på mig (vilket jag gjorde, men inte märkte ett dugg av) och när huvudet nästan var ute sa jag "nej, det här går inte, jag vill sooooova" fast det gick ju inte av förklarliga skäl.

Sedan krystade jag en gång till och ut kom lilla skruttan. Som bajsade det första hon gjorde. Fick upp henne på magen och jag blev kär.
Det tog ett tag innan jag kunde få ur sambon om det var en flicka eller pojke, men han var väl lika omtumlad han som jag.
Hon föddes kl 10:16 precis 4 timmar och en kvart efter att vattnet hade gått